Jag tror att vi alla kan vara eniga om att det har varit en lång vår där vi har utmanats med både det ena och det andra och kastats in i nya situationer med karantän, hemmaskola och hemmajobb. När vi äntligen kände att vi kunde börja att umgås igen och komma tillbaka till den nya normala vardagen så kom samtalet som ingen förälder vill ha..
Vad sker egentligen när livet tar en oväntad vändning? När samtalet kommer och knäna inte bär längre? När du inte kan se något positivt med utmaningen som du har ställts inför? När en oväntad sjukdom plötsligt drabbar någon som är det käraste du har? Det blev lite väl mycket att hantera i en period det måste jag ärligt erkänna. Tack och lov för min man som bar mig då jag behövde det som mest. Förhoppningsvis kunde jag göra det samma för honom de dagarna där han brast.
Oförberedd och på bristningsgränsen
Det finns nog ingenting som kan förbereda en på när detta sker. Ena sekunden är jag helt rationell och jobbar för att vardagen ska gå ihop. Hämtar och leverar på träningar, lagar middagar, hjälper till med läxor, läser godnattsagor, går på jobbet, ler och hälsar på grannarna och tänker att detta ska gå bra. Andra sekunden så brister jag helt. Allt är svart, gråten som bubblar i halsen och känslan av bli helt lam. Klarar plötsligt inte att förhålla mig till någonting. Det som blir obehagligt är att jag inte kan kontrollera när detta kommer.
Stark för barnen eller visa osäkerhet?
Man är så van att kunna kontrollera det mesta i livet, men i detta tillfälle så är jag tvungen att släppa all kontroll. Lita på att andra kan hjälpa oss att ordna detta för oss. Något annat som är lite märkligt är att vi har det inbyggt i oss att vi ska vara så starka för barnen och inte visa hur rädda och ledsna vi egentligen är. Jag har nog klarat det helt ok, men det har varit stunder då det också har varit helt omöjligt. Samtidigt så tänker jag att det är så viktigt att barnen ser att vi också kan uttrycka känslor, precis som dom. Men jag vet inte. Jag har aldrig varit i en liknande situation förut. Ingenting är rätt eller fel och vi får bara ta dagarna som dom kommer.
Tacksamhet
Vi måste lära oss att leva med denna osäkerhet som just nu hänger över oss som ett mörkt moln och väldigt ofta lägger en skugga över hela vår framtid. Men jag är också fast bestämd för att detta ska gå bra. Vi har ett fantastiskt team runt oss som menar att detta ska gå helt bra till trots för diagnosen. Vi har ju också världens tuffaste kille i familjen som tar allt helt lugnt och samtidigt bubblar av livsglädje. Han skrattar ofta och menar att sjukhuset är ren lyx då han får äta glass varje dag. Sen har vi de mest fantastiska vännerna och familjer som är våra klippor och tar oss för dom vi är när vi befinner oss i de mörkaste dalarna eller på de ljusaste topparna.
Evigt tacksam.
Sofia
Här kan du läsa mer om Kraniofaryngeom.
