Det känns som att vi har fått ett litet hack i skivan då vi fick ett nytt samtal i dag. Kirurgens välkända röst förklarar för tredje gången att cystan har fyllts upp igen och vi måste igenom en ny runda med behandling.
Chocken över att jag fortfarande blir chockad över att höra detta när alla tecknen redan har varit så tydliga. Vi var så säker på vår sak att vi framskyndande MRen från december till oktober. Till trots för detta så får man känslan av att man faller när beskeden kommer. Varför? Förmodligen för att man inte vågar att ta in vad det är som sker. Satsar allt på att det inte är så. Att alla tecken egentligen bara sitter i huvudet på en själv.
Men om vi ser det positiva, så slipper vi i alla fall att spendera hela förjulstiden på sjukhuset i år.
Det blir oavsett en tid framöver med ett evigt jonglerande av 3 barn, jobb, sjukhusbesök, träningar och att försöka få ett ögonblick till att andas. Fast jag egentligen vet att dom ögonblicken inte kommer för efter behandlingsperioden är över. Men de fina folket på sjukhuset kommer att passa på oss. Som dom alltid gör, med en varm hand.
Lyckliga oss som bor i ett land med expertis och medmänsklighet.
Under tiden så håller vi andan, spenderar all vår tid tillsammans och hoppas igen på det bästa.
