I bland känns det som att jag lever livet med huvudet i sanden. Att jag mår bäst av att bara tuffa på utan att stanna upp och känna efter hur det egentligen känns.
Det att ha någon i din direkta närhet som är kroniskt sjuk önskar jag inte på någon. Inte nog med att det är någon som du håller kär som sliter och inte har det bra, att man då dessutom inte har en chans att kunna göra något så personen i fråga får det bättre är rent ut sagt jävligt.
Just nu ser jag ingen ände på karusellen som vi kastas omkring i och jag önskar intensivt att någon bara kunde trycka på paus en liten stund.
Till trots för detta intensiva ´tågkörande` så försöker jag vara positiv och tänka att det blir bättre. Någon gång måste det ju bli det. Eller hur? Vi har det ändå bra och det finns alltid någon därute som har det sämre.
För att “wrap this up” så ville jag bara säga att jag är tacksam över allt det fina jag har och i livet generellt. Vi kan ju inte upp så lätt.
Just nu kan vi nästan se varandra. Det är bara lite skog och fjord i mellan oss. Så du är nästan hemma, men ändå så långt bort..
🖤 Sofia
Tredje gången gillt?
Det känns som att vi har fått ett litet hack i skivan då vi fick ett nytt samtal i dag. Kirurgens välkända röst förklarar för
Sjukhusbanditerna slår till
Sjukhusbanditerna är något som vi hittade på i den första rundan som vi var på sjukhuset. Det går egentligen inte ut på så mycket mer
När livet tar en oväntad vändning
Jag tror att vi alla kan vara eniga om att det har varit en lång vår där vi har utmanats med både det ena och